Testade och godkända!

Nu är de blå barnvantarna "provkörda" och godkända. Det funkar bra att leka i sandlådan med dem. Det kan låta konstigt mitt i vintern men här på västkusten är det ofta sandlådeväder. De satt kvar på grund av bandet berättade fröknarna. De poängterar att man absolut inte ska ha för stora vantar utan precis lagom, då är de som mest lekvänliga.

Eggad av testresulttet har jag varit och köpt färgade resårband till små barnvantar. Roland tyckte inte jag skulle fotografera utan ge honom mat istället. Ett knep att få uppmärksamhet är att ställa sig mellan det man ska fota och kameran.

Ett annat är hans "Jag vill ha mat!" position. Kommer man från farstun och ska vidare mot vardagsrummet måste man runda köksbänken. Då sitter han på pass och tittar uppfodrande på mig, hjälper inte det krokar han tag i koftan med tassen och jamar. Då faller jag till föga och lägger upp lite mat. Tyvärr har det fått följder, Roland väger 6 kg och måste banta lite.

Till sist vill jag avsluta med en annan liten sandlådehistoria.

Då Bella var liten lånade vi grannens bakstuga av och till. I den bakade vi Bohusländskt tunnbröd över öppen eld. Vi var två som hjälptes åt, en som kavlade och en som stekte (gräddade) och skötte elden. Det är ett hetsigt jobb att baka, kakorna gräddas fort och man måste var alert så det inte bränns. Vi gjorde alltid stora satser ca 100 kakor, gasen i botten med andra ord. Våra små ungar var med och gick in och ut och var mest i vägen. På landet ser ungar ut ibland på ett visst sätt, lite lufsiga och mycket naturnära. Till slut brast vårt tålamod och vi sa åt dem att "Nu får ni gå ut!". Bella och Henrik gick ut en sväng och så knackade det på dörren. På trappan stod två ungar med solkiga overaller och allvarlig min. Henrik tar till orda "Det går inte att leka i sandlådan, det är fröset"

Hej från ett icke fröset västkusten!