fredag 3 juli 2009

Angora + Koftan ett hjärta är sant!

Idag ska det blir rekordvarmt igen, så om en stund vi är på väg upp till vår lilla skogssjö för att bada och ha det bra. Det är livskvalitet och ligga i en hängmatta mellan två tallar och läsa eller sticka mellan doppen i det svala vattnet i den här hettan.Häromdagen fick jag en present som gjorde mig så glad att jag nästan gick i barndom. Nej inte riktigt, men det ger mig ett tillfälle för er att berätta varför jag är så förtjust i angora och grönt. Presenten är två härvor garn av 50%angorakanin och 50%ull, det är Curi som skickade dem till mig. Hon berättar att garnet är från hennes kaniner och jag har försökt att fotografera det så det framkommer hur vackert garnet är. En aura av angorafibrer och det vita är bländvitt, det grå silverskimrande. Stort tack Curi! Nu går jag och myser och funderar över vad det ska bli, kanske en axelvärmare för aftonbruk (jag kommer då att se ut som en bättre människa) eller pulsvärmare eller......Nu till det här med min förtjusning för angora (och det här sambandet slog mej först för några år sedan) Jag är född i början på 60talet och då angorahättor var på modet på bebisar. Min faster stickade en grön angorahalsduk till mig som jag älskade. Jag ville ha den jämt även när jag skulle sova och då låg jag och nussade med den. Den blev mitt "nunne" och efter några år hade jag nunnat med den så det bara fanns en liten snutt kvar. Snutten kom bort då vi var och hälsade på några bekanta, jag provade med ett nytt nunne, men det var kört, jag slutade. För några år sen provade jag en lammullsboa på en hantverksförsäljning och kände mig plötsligt helt salig då jag slog den om mig. I den känslan kom minnet om nunnet fram och jag såg en milt grön färg i mitt inre. Jag var 3 år när nunnet kom bort, kan man verkligen minnas så långt tillbaka? Så har jag fått en rar award av tre bloggande sockertoppar: Rosenvanten, Metta och Ullfull. Tack ka ni ha! Nu skickar jag utmärkelsen vidare till alla "uppifrånochner" kofta stickerskor.
Det är rostider hos mig, här är den engelska rosen Abraham Darby som är en riktig pudding.
Ha en bra dag i värmen!
hej fr. Koftan

8 kommentarer:

Susanne sa...

Visst minns man! Speciellt sådanna saker som "hänger" i minnet på en känsla. Jag har ett sånt av en äldre släkting, en rund o go dam vars förkläde alltid doftade nybakade bullar ;) Minns det som igår.

me sa...

Min favorit angoramössa var virkad i rött och vitt. Eftersom den töjde sig med åren kunde jag ha den länge, länge. Den finns kvar, mamma har sparat den.

Visst minns man tidiga händelser! Från början av 70talet minns jag att en igelkott hade förirrat sig in i hyreshusets garage, och hur de vuxna fick ut igelkotten, levande. Då var jag två år.

Mia stickar sa...

JAg hade en vit spetsstickad basker, skulle tro att jag var 7-8 år och jag älskade den baskern!

fale artut sa...

Klart att man minns1 Men vilken underbar upplevelse, och vilken Present!

kristina sa...

Ja, tänk vilka fina angoramössor barnen hade då! Min son, född -70 hade en underbar starkt blågrön hjälm. Plötsligt en dag flög det in blåmesar i tamburen som skottspolar. Vet du vad de gjorde. De tog ludd från mössan för att klä boet. Gulligt va, men sen var de ju slut på mössan. Fint med minnen och fina rosor! Grattis till utmärkelsen!

Rosenvante sa...

Nog minns man vissa episoder, men man behöver lite hjälp på traven som när du fick garnet. Härlig present och rosen är riktigt läcker.

Linda sa...

Vilken härlig angorahistoria! Klart man minns, men som de andra säger, man behöver lite hjälp på traven och troligtvis måste det vara ett minne som är känslomässigt starkt. Ljuvligt garn hursomhelst! Och ljuvliga, ljuvliga rosor...

curiosa´s stickerier sa...

Vad det gör gott i hjärtat att kunna glädje en annan människa, underbar berättelse!

Ha det bäst Curi